800 kg and counting.

Mina armar är aningen trötta nu när jag sitter och skriver vid datorn här hemma i stan. Idag hade sambon hämtat 800kg grus som skulle skyfflas ut mellan pallkragarna i trädgårdslandet. Det räckte inte hela vägen, så om vi hinner skall vi hämta ytterligare 800 kg imorgon. Sambon tyckte att vi skulle stiga upp tidigt för att skyffla före vi börjar jobbet kl 8  men då sade jag stopp! Så ivrig får han inte lov att vara, någon måtta med allt...
När jag gick där och konkade grus och hoppade hinderbana över pallarna kände jag mig ganska nöjd med vårt val. Vi tänkte först använda bark eller träflis mellan raderna då det skulle ha blivit billigare men vi valde sist och slutligen grus. Det ger en stilren känsla och så knastrar det så trevligt under fötterna när man går på där! Småstenarna gör sin egen musik, om man väljer att lyssna.
När vi var klara och jag såg ut över det vi åstadkommit, fick jag en lite vemodig känsla i magen. Detta är det första som vi tillfört trädgården som aldrig funnits här. Tudelad önskar man att inget någonsin skulle ändras på gården och att det alltid skulle vara så som det en gång har varit, då man har så många goda minnen. Men det är också vad det är, minnen. Om vi inte gör något för att bygga upp kommer tidens tand att riva ner och med den tröstande tanken går vi framåt även om man gör det med vemod blandad glädje.

Anemonen som jag ropade in på blomster auktionen har äntligen slagit ut i blom! Visst är den vacker? Väldigt nöjd med tanke på att den endast kostade 1 euro, som dessutom gick till byahemmet och deras verksamhet!

Gruset är inte kross utan små stenar som är rundare och som ser lite naturligare ut. kring kanterna planerar vi att rada lite större stenar för att få en snygg kant mot gräsmattan och blomsterrabatten som är längst framme vid/under kameran. I något skede funderar vi också på att skaffa grå skiffer mellan pallarna och en liten solfjäder av samma material vid "öppningen" där man går in till mitten.