Där äpplen föll ifjol

Jag njuter fortfarande lika storartat av den lugna atmosfären här ute på gården. Här infinner sig fortfarande den stora ron och man känner hur stressen och alla måsten rinner av. I trädgården finns det ju också minsann jobb men det är sådant arbete som berikar och fyller på med ork. Ork är något jag inte haft nu senaste veckan då jag har varit fruktansvärt förkyld. Snoret har runnit i floder men ont i halsen har jag inte haft. Det skulle vara intressant att veta om det var örtteets förtjänst. En bieffekt av teet som jag kan berätta om nu i efterhand så är att det var mycket vattendrivande... Mycket sällan har utedasset fått så många besök... Satt och tittade på gamla bilder från trädgården och konstaterade att det nog behövs lite nya före och efterbilder hit till bloggen. Såhär ser uteplatsen ut nu. På förebilden hade vi redan krattat bort det mesta av gräset som täckte betong plattorna. Första bilden är tagen i augusti förra året, före vi ens drömde om att ta oss an

Örter och örtlära är nog något som har fallit i glömska hos många människor. På senare tid har jag börjat intressera mig för örter då de finns att tillgå i naturen men så få människor tar dem tillvara. Så jag har bestämt mig för att lära och testa.  Jag har i flera dagar nu känt mig krasslig och jag har bara gått och väntat på att förkylningen ska bryta ut. Idag vaknade jag med en hals som var full med taggtråd och rösten var puts väck. Det skulle vara så enkelt att bara åka in till stan och köpa medicin men eftersom örter börjat intressera mig bestämde jag att göra ett te som skulle kunna lindra mina besvär.  Jag var nyfiken på om de gamla örtlärorna skulle funka och hur det skulle stå sig mot dagens moderna medicin. Missförstå mig inte nu, medicin är bra och man ska inte fuska med dem men jag är nyfiken på hur bra andra alternativ är i jämförelse då jag inte lider av någon allvarlig sjukdom. Att leta örter gav mig också något att göra när jag var rastlös, så jag tänkte att om de

Jag älskar att gå barfota och känna den mjuka livskraftiga gräsmattan under mina fötter, det hör liksom sommaren till. Mina fötter är alltid fulla med gräsfläckar och damm, så har det alltid varit och kommer ännu vara i många år framöver. Till sambons förtret kan jag tillägga. Jag har haft många namn under åren, luffarbarn, barfotabarn m.m. men till skillnad från tilltalsnamnen har jag alltid valt att gå barfota vilket inte är fallet för de som förut kallats för dessa namn.   Idag har vi återigen varit igång och fixat på gården. Vi har fräst en liten jordplätt som ska bli en ny gräsmatta för mina fötter att upptäcka samt sågat ner två björkar vars grenar hängde ner över snickarbodens tak. För att inte takplåtarna ska ta skada tvingades vi såga ner de vackra träden och även om det sved till lite i mitt björkälskande hjärta vet jag att det är bäst så. Det växer något något bakom garaget, jag vet inte vad det är men det är mycket vackert där det brer ut sig. Före och efte

Arbetet på gården har fått vila i några dagar och sambon och jag har endast njutit av varandras sällskap. Vi tar ingen stress utan försöker istället värna om den tid vi har och får tillsammans. Imorgon är det dags att klippa ner lupinernas vackra blomstänglar då de har spridit sig på gården. Jag njuter av deras blommor men tyvärr så vill jag minska på deras spridning. I mitt inre öga ser jag en vacker blomsteräng där de växer och jag längtar efter den dag då vi kan strö ut ängsblomsterfrön men lupinerna skulle snabbt kväva de mera ömtåliga ängsblommorna så för stunden får jag ge mig till tåls. Några av lupiner från trädgården. Om kvällarna har jag och sambon gått och fiskat, första kvällen täljde vi egna metspön men vi har nu övergått till "riktiga" spön. Fiskelyckan uteblir trots det. En endaste ynklig abborre har vi fångat och den plumsade snabbt ner i vattnet igen. Men sist och slutligen är det inte fångsten som räknas utan det är tiden tillsammans som lämnar d

En av de saker jag älskar med gården är det rika naturlivet som finns strax bakom knutarna. Ikväll bestämde vi oss för att gå ner till den närbelägna sjön för att fiska. Fiskelyckan var inte så stor men maskarna de tog minsann slut.  Det blev sent och solen gav sina sista strålar till jorden innan vi bestämde oss för att bege oss hemåt. Med några tusen myggor surrande kring öronen flydde vi med bena på ryggen genom den lilla skogen och bort över ängarna.  På hemvägen mötte vi en ståtlig älgko som långsamt lunkade över den lilla grusvägen vi befann oss på, Den gav oss en värderande blick innan den försvann in i buskagen igen. Tur att den inte hade kalvar som vi kom i vägen för! Jag önskar att jag hade haft kameran med mig, älgen är ett så ståtligt djur och jag hade gärna delat med mig av minnet vi precis skapade.  Vi fortsätter och några minuter senare ser vi ett rådjur som står i skogsbrynet och betar. Den hör oss komma och snabbt reser den sitt huvud för att betrakta oss med si