Att gå med öppna ögon

De som känner mig vet att jag har pyrography som hobby, vilket är konsten att bränna i trä och andra material. När jag känner mig kreativ kan det lätt försvinna några timmar, ja till och med en hel dag med brännkolven i hand. Det jag gillar med att bränna i trä är att varje litet drag är permanent. Det går inte att sudda ut några misstag så man får helt enkelt gilla läget om något går fel. Det krävs mycket koncentration med både ögonen och händerna för att få till en bra bild. Efteråt när jag är klar med en skapelse värker min hand av att ha hållit i brännkolven och mina ögon har svårt att fokusera på objekt som är längre bort än trettio centimeter från min näsa. Detta har aldrig varit något problem, jag kan leva med en värkande hand och mina ögon brukar funka igen efter någon timma. Men häromveckan tänkte det gå snett. 
Jag hade hela dagen jobbat med en ny kollektion med naturinspirerade bilder. Det började skymma ute och jag sträckte på min värkande rygg inne i det lilla gästhuset var jag för tillfället hade min arbetsplats. Nöden kallade och jag vandrade ut i den smått kyliga skymningen för att leta mig fram till utedasset. Gräset var fuktigt av dagg och jag stannade till för att dra ett djupt andetag av den härligt friska luften. Jag njöt lite av stunden när min blick plötsligt föll på en stor skugga en bit framför mig i snåren. Jag visste att där inte borde finnas någon svart skugga, i den delen av snåren fanns inget hål ut till skogen bakom. Trots att jag koncentrerade mig kunde mina trötta ögon inte avgöra vad det var jag såg på. Jag tog ett osäkert steg framåt innan tanken slog mig att det är en dålig ide att undersöka mörka platser som inte borde finnas. Så jag väste/ropade till sambon som stökade på terrassen en bit bort om han kunde komma och berätta för mig vad det var jag såg på. 
Sambon kommer smygande till min sida och jag pekar mot den stora mörka skuggan i snåren. Efter en stunds tystnad ger han mig sina glasögon och frågar om jag nu kan se vad det är jag stått och tittat på. Jag sätter glasögonen på näsan och plötsligt ser jag klart och tydligt att det är en stor älgtjur som står där i skogsbrynet och stirrar lika koncentrerat på oss som vi på den. I den stunden fylls jag av tacksamhet och förundran. Det är rätt mäktigt att se ett så stort djur på nära håll och jag är rätt tacksam att jag inte spatserade rakt fram till älgen där i halvmörkret. Jag tror den rätt snabbt hade stampat mig till slarvsylta...
Efter några andäktiga minuter från vår sida och några misstänksamma från älgens, vände den sig om och brakade in i skogen för att lämna oss ensamma kvar ute i den allt kyligare kvällningen.



Jag borde definitivt också lägga till en älg till kollektionen. 



Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Rabarber-syren vin

Äppelgårdens maskrosvin

De glömda örterna